RECENSIONER

SÄLEN OCH JÄGAREN

Svensk Jakt nr 12 2000 ”Ett fantastiskt uppslagsverk i säljaktens dialektala terminologi” Att jaga säl innebar stora påfrestningar och umbäranden genom bristen på mat och bekvämlighet. Jakten kunde dessutom vara farlig. Alla som seglade ut kom inte hem. För den som vill skaffa sig kunskap om hur jakten gick till ställer det sig betydligt enklare. Det är bara att läsa boken Sälen och Jägaren av Ann-Catrine Edlund, språkvetare och verksam vid institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk vid Umeå universitet. Boken är egentligen en doktorsavhandling om de bottniska jägarnas begreppssystem för säl; ett fantastiskt uppslagsverk i säljaktens dialektala terminologi, med mer än 150 olika ord och uttryck för säl!

[…]
Det är en gedigen faktabok om en idag försvunnen jaktkultur, men som ändå ligger oss så nära i tiden att både redskapen och många av jaktens utövare ännu finns kvar. (Bernt Karlsson)

Forskning och framsteg nr 8 2000 Säljägarna hade 150 namn på säl Alg, apotekare, gallmorsa, muding och slättliggare. Säljägarna från Norrbotten, Västerbotten och Österbotten hade 150 olika namn på säl. Sälarnas beteende varierar mellan olika miljöer, årstider och situationer, och namnen var ett sätt att organisera den kunskap som behövdes vid jakten. Framförallt vårvinterjakten var svår och krävde ett stort ordförråd. Den säl som kallades muding i vårvinterns miljö hette knubbsäl när den låg uppe på stenar på försommaren.

– Men en enskild säljägare har inte behärskat alla namnen utan kanske ett tjugofemtal, säger Ann-Catrine Edlund, som nyligen doktorerat på de bottniska jägarnas begreppssystem för säl.

Hon har fått sin kunskap både genom skriftliga källor och genom att intervjua jägare i olika åldrar.

Västerbottens-Kuriren 7 november 2000 Det sägs ofta att vissa språk skulle vara ordrikare än andra. Ett exempel är nordsamiskan med 80 olika ord för snö och snöförhållanden – ännu fler om man räknar in rimfrost och skare. Det är en rikedom som i jämförelse med svenskan ter sig rent slösaktig.

Det är emellertid tveksamt om man på detta sätt kan jämföra ett språk med ett annat. I allmänhet tillägnar vi oss som medlemmar av en viss social grupp just de ord som krävs för att vi ska kunna se vår verklighet i önskad upplösning och beskriva den med önskad skärpa. När de gamla orden inte räcker till bildas eller lånas nya. Följaktligen kan svenskan på vissa områden vara väl så ordrik som nordsamiskan.

Ett belysande exempel på detta är den doktorsavhandling som Ann-Catrine Edlund nyligen lade fram vid Institutionen för litteraturvetenskap och nordiska språk vid Umeå universitet.

[…]

I avhandlingen diskuteras inte mindre än 150 svenska ord för säl, insamlade under 1900-talet i kustområdena i Norr- och Västerbotten, samt i det svensktalande Österbotten. Ingen enskild jägare kände till alla dessa ord; det fanns betydande regionala och individuella variationer. Inte desto mindre förfogade varje säljägare över ett rikt förråd av benämningar på sälar, benämningar som avspeglade jägarens förhållande till sitt villebråd. (Gudrun Norstedt)